det här är sverige, snälla gråt när ingen ser,

November är en månad som jag inte tror ligger högt upp på listan hos någon, förutom de som kanske fyller år eller liknande. Det är mörkt, regnigt och kallt. Tankar och känslor börjar snurra. På väg till jobbet i morse berättade mamma att hon hört att det normalt är runt 50 soltimmar i november, men att det i år bara varit 9. Och det har märkts. När man lyssnar på sina vänner är det många som för tillfället befinner sig ett depptillstånd då allt känns trist och enformigt. Jag kan tillräkna mig själv den skara människor. Man lever i trans, man åker till jobbet på morgonen (det är mörkt ute), man jobbar några timmar för att till slut få åka hem (det är mörkt ute). Utan att egentligen längta efter något, man kunde lika gärna ha jobbat några timmar till om det inte vore för den groteska trötthet som gör sig påmind. Jag har aldrig, och kommer förmodligen aldrig heller bli, en fantast av snö men det sprider faktiskt lite ljus ute.

Var jag vill få fram är att det nog är okej att känna sig lite nere och deppig den här månaden. Men passa på, för det är bara sju dagar kvar.