socker (i dubbel bemärkning)

Lördag, match. Avresa: 08.45 Ankomst hem: 22.30. Resultat: 20 min matchtid. Ja, ungefär så såg min lördag ut. Frågan är om det kallas idoti eller bara passion för sin sport. Jag satt på bussen och funderade över det. Jag hade gott om tid på mig eftersom jag spenderade ca nio timmar i just den bussen idag samtidigt som jag då och då ägnade en tanke åt min iPod i hopp om att batteriet skulle hålla några låtar till. Det låter ju helt galet om man tänker efter, att åka land och rike runt för att springa efter en jävla boll. Är det verkligen så roligt? Helt omedvetet började jag i mitt huvud göra en för- och emotlista, ni vet en sån som man gjorde i mellanstadiet när man trodde att man var kär i någon. Precis samma system här, fast min kärlek idag var alltså en rund boll i läderform och inte någon söt kille i min parallelklass som råkade ha på sig de nya jeansen från JC. Efter att ha funderat ett tag, så fick jag plötsligt en idé. För vad skulle jag göra om jag inte hade haft fotbollen? Jag skulle inte direkt ha sprungit till närmaste gym och köpt en årskort eller gett mig ut på en löprunda tre gånger i veckan. Nej, jag lär nog aldrig få svar på min för- och emotlista. Det låter säkert helt sjukt det här, men jag antar att det är sånhär man blir efter nio timmar i en buss. För att citera en god vän, "det är inte okej". Helt sjukt inlägg, snälla läs inte färdigt.