att simma,

Alltid har jag avskytt det. Det går långsamt, man får aldrig ur klor-lukten ur håret, huden blir sig inte lik på en vecka efter att man har plaskat runt i bassängen och man blir alltid sparkad av folk som simmar förbi. Här är även pensionärerna inräknade och vi ska inte ens tala om den förnedrande känslan när dem skvätter förbi med badmössan på. Mitt starka misstycke om denna motionsutövning kan ha sin grund i mina tidigare år då man var tvungen att ha simning i skolan. Jag var sist med att lära mig simma utan en såndär flyt-grej, jag vägrade simma ryggsim så min fröken fick ringa hem till mina föräldrar. Jag vill dessutom minnas att jag en gång fick min handduk inslängd i duschen så att jag fick stå där och frysa. Och nej, jag var inte mobbad även om det lät så.

Hur som helst, idag skulle jag ta mig an just simningen. Jag laddade upp länge och väl hemma, provade mina badkläder så att de verkligen passade (vilket de gjorde så inte ens det var en ursäkt). Jag packade och gav mig sedan iväg. Väl i badhuset tog det tvärstopp. Simhallen var proppfylld med barn, föräldrar, badleksaker och bollar som flög kors och tvärs över hela bassängen. "Oj, här var det full fart", sa jag till damen i kassan men menade egentligen "Vad i helvete gör alla ungar här?!". Jag bangade ur helt enkelt, men det hade ni också gjort. Tro mig.

Nu ska jag dra på mig joggingskorna för lite löpning istället.