Tänk hur en senil man med en mörkblå rullator kan förgylla ens dag nåt så oerhört. Jag satt helt ensam i Stadsparken, det blåste men solen tittade ändå fram ibland. Då kom han gåendes (Hans?), han tittar på mig, ler och säger: "Det är skönt när solen tittar fram", som om han läst mina tankar. Han fortsatte sedan att prata med mig och jag kunde inte låta bli att le stort när han frågade om jag väntade på min man. Och han kallade mig Flickan. Det har nog ingen gjort på minst åtta år. Och det kändes så bra, att någon fortfarande såg mig som en flicka och inte en bakis tonåring som blev dömd av alla redan som sjuttonåring. (Folk har faktiskt inte en jävla aning). Tack Hans, eller du med den mörkblåa rullatorn, för att du räddade mig från mina tankar. För just idag hade jag inte orkat med dem.
Nu går han förbi utanför bussen, undrar om han vet att jag skriver om honom?
(Ni behöver inte bry er, jag klarar mig alltid).
puss
3 kommentarer:
men aw, jag älskar folk. de är så söta.
han var extra söt :)
jag älskar sånna människor, finns en jätte gullig dam som är bra på att förgylla mina dagar <3
Skicka en kommentar