take me away

Varför ska jag ha så svårt att bestämma mig? När jag tänker efter, jag har nog aldrig bestämt mig för något i hela mitt liv. Ni vet när man verkligen känner att fan, nu har jag bestämt mig. Ta mitt val till gymnasiet till exempel. Jag höll på att vela i flera veckor, till slut blev det i princip min mamma som fick välja åt mig när hon ringde till intagningsgrejen. Jag hade ju knappt en aning vilka ämnen jag skulle läsa när jag började ettan. Jag förstår inte vad det är som ska vara så svårt, det är väl fan bara att bestämma sig. Nu går jag runt och funderar på vilken vägg jag ska ha som fond-vägg när vi tapetserar om i mitt rum. Likadant med fotbollen, jag vet fortfarande inte hur jag ska göra nu i höst. Ska jag börja träna sen när jag blir frisk och kanske få spela i u-laget eller ska jag skita i det helt och ta ett uppehåll. Tänk om jag bara någon gång kunde veta direkt.

Jag var ute och gick innan då en liten kille cyklade förbi mig. Det såg så himla skönt ut och jag började tänka tillbaka på när jag var ungefär sju år. När ens problem handlade om pogs och hur man skulle hinna ut före alla andra på rasten så att man kunde få sin favorit-bandyklubba. Så fort någonting hemma kändes jobbigt så tog man cykeln och gick ut ett tag. Sen när man var tillbaka var allting bra igen. Tänk om man bara kunde få vara sju-åtta år igen, då en cykeltur löste de flesta problemen. Jag ska nog ge mig ut i garaget, pumpa däcken på min cykel och hoppas på ett mirakel.

Det är bara mina tankar under en promenad i ösregn.