how bitter fucking sweet it is,

Kära hjärtanes. Vilket ståhej det har blivit kring denna förlovning mellan vår kronprinsessa och hennes Daniel. Vi snackar om en ring på ett finger. Jag tyckte att det var för mycket redan igår när det hade extra nyhetssändningar bara för denna sakens skull, men jag trodde jag skulle smälla av i morse när man fick en extra bilaga med BT bara på grund av detta. Hur finns det egentligen att säga om, återigen, en ring på ett finger. Tro nu inte att jag är emot själva förlovningen, jag tycker tvärtom att det är väldigt roligt för de både och även för Sverige. Men det måste väl finnas gränser.

En annan sak som jag har funderat kring, och nu handlar det om mig, är mitt svala intresse för årets melodifestival. Jag som tidigare varit bänkad framför tv:n varje lördag klockan åtta har i år inte ens sett en hel deltävling. Det närmaste jag har kommit var den första deltävlingen, men det var mest bara för att min mor och syster var där på plats. Troligtvis beror det på brist av tid eller att andra saker har prioriterats före. Men, jag har tittat och röstat på Amy Diamond så jag har uppfyllt min uppgift. Ett fan sviker inte sin idol (även om idolen framför en låt som knappt passar in på ett mellanstadiedisco). Och nu på lördag lär jag inte bryta min trend. Det blir då musik på annat håll, nämligen Defiant Age releasespelning, den bör ni inte missa gott folk! Jag får väl titta på reprisen eller något, bara för att stilla mitt dåliga samvete. Såhär på slutet vill jag bara ge mitt betyg av årets programledare (grundat på det lilla jag har sett). Jag tycker att det är ett väldigt hackande på denna stackars Mede. Jag anser att hon sköter sig alldeles utmärkt och förtjänar inte alls all kritik. Dessutom är hon rolig. Så go Mede!