Arvika

Så, då var man hemma igen efter att ha spenderat tre dagar i ett tält i Arvika. Mina förväntningar inför festivalen var både stora och små. Jag hade inga större förväntningar på festivallivet eftersom jag aldrig tidigare varit på festival utan min enda förväntning var att det skulle bli grymt kul.

Det hela började mycket tidigt, vi åkte med buss från Borås klockan 05.30 så det var uppstigning klockan 04.00 som gällde. Men när vi väl kommit iväg gick det bra och vi anlände till Arvika station klockan 10.20 där Juan och Angren mötte oss. Efter att ha inhandlat diverse saker på stan så begav vi oss till campingen där vi efter många om och men äntligen fick komma in på campingen. Vi krånglade upp vårat tält och hann inte göra så mycket mer innan det var dags att bege sig till festivalområdet där Lasse Lindh skulle spela vilket han gjorde och han var söt. Han spelade Kom Kampsång, då blev jag inte lite lycklig. Efter Lasse var det dags att börja vänta på Håkan. Det gjorde vi genom att kika en kort stund på Familjen som faktiskt var helt okej. Vi hade grymma platser på Håkan, nästan längst fram men när Håkan väl började blev det helt kaotiskt där framme. Jag fick panik för jag kunde inte ta mig någonstans med tack vare att människor är hjälpsamma lyckades jag ta mig ut, helt skakig. Så jag stod helt ensam längst bak resten av konserten. Men vad gjorde det när Håkan var grym och jag grät. När Håkan sjungit sista tonerna på Det Är Så Jag Säger Det sprang vi till Apollo och tittade på Kate Nash. Hon var bara så söt och jag fick rysningar när hon spelade Foundations. Nästan alla bra banden spelade på torsdagen så vi hade inga direkta val efter Kate Nash än att springa tillbaka till Vintergatan och titta på The Kooks. De var verkligen så bra och vi dansade loss rätt rejält. Älska att de spelade mina favoritlåtar, She Moves In Her Own Way, Naive och Sofa Song. Då var jag glaaad. Allra sist gick vi och kikade på Robyn, hon var över förväntan och gjorde en av de bästa spelningarna. Väl tillbaka på campet var vi trötta, jag och Elin hade varit vakna i nästan ett dygn.

Fredagen hade egentligen bara ett band som jag verkligen ville se, Kent. Men jag följde med Elin och tittade på Adam Tensta och Lykke Li. De var helt okej faktiskt. Det var sedan en lång väntan på Kent som jag och Elin spenderade med att åka till stan och inhandla lite mat. Vi blev lyriska över att ha gått in genom dörrarna på Coop där vi såg att riktig mat faktiskt existerade. Det var någonstans här som min mobiltelefon blev utsatt för en apelsinjuice-attack och var efter det oanvändbar resten av helgen. Sedan var det dags för Kent, ojoj. Helt klart den bästa spelningen av alla. Jag stog och skrek under hela konserten och jag kan inte beskriva känslan när de började spela Utan Dina Andetag. Det har varit en dröm att få höra den live. De spelade även Stenbrott som öppningslåt och åh, ja. Helt fantastiskt och jag var matt i hela kroppen efteråt. Det blev inga mera konserter för min del den dagen. Elin, Juan och Angren kikade på Cut Copy men jag var inte så sugen på det så jag bekantade mig med andra trevliga människor på festivalen.

Lördagen var det dags för den stora spelningen, den som de flesta hade väntat på. Death Cab For Cutie. Elin och Juan var i extas hela dagen och räknade ner timmarna. Lördagen bjöd även på ett extremt regn-oväder som ikluderade åska och blixtar. Vårat tält uppskattade inte detta utan läckte in vatten så våra kläder blev i princip förstörda. Men vi fyra hade trevligt i tältet ändå. En trea för fyra säger jag bara. Men, klockan gick och det började närma sig Death Cab. Juan och Elin gick typ två timmar innan spelningen för att hamna långt fram (vilket de gjorde, längst fram för att vara exakt) men jag och Angren var inte så angelägna om detta utan stannade på campet och tog det lugnt någon timme till. Vi fick helt okej platser sen ändå, typ 15-20 meter från scenen. Jag måste medge att det var riktigt coolt att se Death Cab live, även om jag inte lyssnat så mycket på dem så började jag gråta när de spelade I Will Follow You Into The Dark och Soul Meets Body. Jag ångrar mig såhär i efterhand att jag inte lyssnade in mig lite mer. Efter Death Cab kikade vi en stund på Hot Chip men vi gav upp efter en stund och gick tillbaka till campingen.

Söndagen bestod av att packa och sedan åka buss hem. Hemresan kommer nog att bli den värsta i mitt liv, men jag är hemma nu i alla fall. Jag skulle ha jobbat idag men jag orkade inte så stannade hemma istället.

Tänker man tillbaka på Arvika såhär i efterhand så har vi haft grymt kul även om stämningen på campet inte alltid var på topp. Spelningarna var helt otroliga och jag har hört mer bra musik på tre dagar än vad jag gjort under min livstid. Juan och Angren har varit helt underbara att campa med och jag är verkligen glad att vi bodde brevid dem. Mitt humör var inte alltid på topp men jag var som sagt inte ensam. Så, jag vill egentligen bara säga tack till alla.