ensammast i sverige

Påskdagen, söndag. Dagen kommer antagligen hamna på topp tio över de värsta i mitt liv. Jag är helt ensam kvar i Borås då mina vänner åkt upp till de norra delarna av landet för en sysselsättning som kallas skidåkning. Jag har tokmycket att plugga, jag har ingen ork och jag är allmänt depp över livet. Jag är en så positiv människa känner jag. Men jag har verkligen inte ork till något. Det är spännande hur något kan vända så otroligt fort, för ett tag sen mådde jag hur bra som helst och jag hade ett överskott på energi. Det är när man mår såhär som man bara vill lägga sig i soffan och sätta på en patetisk, amerikansk romantisk film och glömma bort sitt liv. Man har dessutom en anledning till att gråta, iaf om man är så känslig som jag. Men, även jag kommer väl komma till en vändpunkt i livet då min tillståndskurva kommer peka uppåt. Det är helt enkelt bara att dra på sig allting-är-bra-för-jag-ler-kostymen. Det är tur att jag är så himla på bra att le, det kanske blir min räddning. Men just idag orkar jag inte utan Kent får rädda mig som så många gånger förr.