för jag kan känna det

Onsdag. Man skulle kunna dela in dagen i två delar, en bra del och en mindre bra del. Dagen började med den bra delen och min körlektion. Det gick jättebra och jag har nu bokat tid för halka och omkörning, nu är det fan inte långt kvar. Jag måste bara fixa all teorin också, bra Karin. Men, den bra dagen varade inte speciellt länge. Runt klockan tio börjar jag känna en bekant yrsel på ingång. Jag tänkte helvete, jag hinner inte med det nu. Men mycket riktigt, yrseln var tillbaka. Det var bara att åka hem. Även om det kändes som att dagen var dömd till att bli ett helvete så fanns det dock ljusglimtar. Våra svenskaprojekt som vi lämnade in för typ en månad sen fick vi idag tillbaka och betyg på. Eftersom jag skulle missa det bad jag Johanna att skicka ett sms sen om hur det gick. Jag kan säga att jag blev otroligt glatt överraskad.

Vad som är värst med yrseln är att det bara blir värre om man lägger sig och sover. Nej, man ska gå ut och gå och anstränga hjärnan. Så det gjorde jag. Efter alla skriverier i tidningen om skolan som brann var jag, nyfiken som jag är, naturligtvis tvungen att gå dit och titta. Man såg dock inte så mycket då man hade satt upp en vi presenning (stavas det så?) över hela byggnaden. När jag sedan vände gick jag via Dalsjöskolan. Då utspelades följande scenario. Fyra stycken killar, antagligen de "coola" på skolan går i riktning mot skolan och möter en ensam kille på väg mot motsatt håll. En av de "coola" killarna vänder sig och skriker något till killen. Jag har dock hörlurar så jag hör inte vad men jag ser på killens kroppsspråk och uttrycket i hans ansikte att det inte var några trevligt ord. Killen sjunker ihop direkt och jag ser på honom hur ledsen han blev. Jag blev så jävla förbannad att jag hade lust att bara skälla ut idioten ursäkta mig. (Kamratstödjartakterna sitter i). Men allvarligt, vad fan hade han gjort för fel. Jag gick sedan hela vägen hem och var irriterad över att jag inte gjorde något. Dock tror jag inte att en sådan pojk har så mycket respekt för en artonårig tjej.

Men, Dalsjöskolan. Det var verkligen minnen som ploppade upp i huvudet när jag gick förbi. Många jag känner har säkert mindre bra minnen av denna tid i livet men jag kan inte säga att jag har det. Jag hade nog egentligen jävligt roligt på högstadiet. Speciellt slutet av nian. Och jag mindes alla de sex åren som jag och Macko gick ihop till skolan. Det var mycket trevligt and I miss it. En liten minnesstund i dagens inlägg alltså.

pay no mind för ingen kan vilja ha dig mer än mig